Tjena!
Ja, för ett cirka ett år sen rykte jag in i lumpen, Livgardet! Snacka om att man var nervös när man stod utanför de stora grindarna utanför Livgardet, Kungsängen. Jag kommer så väl ihåg när vi skulle ha ett exercis-prov. Och vaddå exercis? Vad är det? Tänkte en förvirrad Martina. Man skulle gå i takt till musik med hög armpendling.. hmm, ingen för mig. De fråga efter det lilla provet om man var intreserad av drilltroppen. Jag svarade snabbt och bestämt nej, verkligen inte! Fick en arg blick av det befäl som höll i testet. Så kanske man inte skulle sagt. Men visste redan då att jag inte skulle palla att hålla på att gå i takt och dansa med vapen mer än nödvändigt. Och så fick det bli.

Dagen fortsatte med uthämtning av utrustning, massa utrustning. Visste knappt vad hälften skulle användas till. Kånkade tillbaka allt till kasern 214, som skulle bli mitt andra hem. Snubblade in på logementet där det redan satt massa människor. Jag lyckades i alla fall hitta min sängplats och slängde av mig grejorna där. Jaha, så det är dessa människor jag ska spendera 11 månader med? Min första tanke. Tänka sig så bra det blev=) Träffade då Zaar för första gången. Kändes redan så som att vi skulle hålla ihop. Och det gjorde vi. Har stöttat varandra genom hela värnplikten, allt från smällkalla fältveckror i januari till 35 grader varmt på post på Stockholmsslott, från långa marscher till lök på luckan, från arga hästar till de maffiga paraderna genom stan till häst, från stridsövningar till PEK-skjutningar. Ja, allt! Trodde inte man kunde komma någon så nära på så kort tid, men alla som gjort lumpen förstår vad jag menar. Gemenskapen!

Första veckorna var väldigt intensiva. Tidiga mornar och sena kvällar/nätter. Sy uniform till 02 på natten och sen upp 06 för att lära sig bäddar sägen eller få utbildning i hur man klär på sig. Minns när vi låg på H-plattan(helikopter-plattan) med full stridsutrustning och övade ladda och patron ur och skjutställningar. Visst, det hade väll varit kul om utrustningen passat, om det inte blåsigt smådjävlar och om vi inte hållt på i cirka fyra timmar sent på kvällen. Man frös så in i norden, var förbannad på hjälmhelvettet som åkte ner för ögonen och kroppen som värkte av allt liggande och knästående på asfalten. Var nog en av de första övningarna vi hade som var jobbiga och gjorde ont. Och fler skulle det bli;P hehe!

Efter ett antal månader i Kungsägen så flyttade vi in till Kavallerikasern, mitt i Sthlm. Där började häst-tjänsten. Ridning och stalltjänst. Efter många avsittningar, bett och sparkar kunde vår pluton genomföra beridna vaktparader till slottet. Det trodde inte jag skulle vara möjligt efter de första ridlektionerna. Men vi fick till och med MVG plus på en vakt. Bättre än drilltroppen, som sägs vara proffs på exercis. Men Onda Andra var strået vassare:)

Jag överlevde också fältveckor i januari där tempraturen visade -27 på nätterna. Tror jag aldrig någonsin har frysigt så mycket som jag gjorde under dessa fältveckor. Eldställningar mitt i natten, gräva skyttevärn i frusen mark, sätta upp larmminor, göra fem-punkts tvätt i 27 minusgrader. Ja, detta är bara några saker vi gjorde under fältveckorna förra vintern. Hade även roliga stridsövningar, handgranatskastning och skarpskjutning.
     En sak jag minns väl under en av fältveckorna var när jag var gruppchef. Mitt i natten, när alla sover som bäst, blir det eldställningar. Jag, som gruppchef, ser till att alla kommer ut ur tältet och befinner sig i sina strdsställningar. Jag själv springer ut med långkalsonger, fältskjortan bak-och-fram, kängorna på fel fot, stridsvästen på, vapnet i handen och hjälmen i andra handen. Resten av grejorna har jag slängt ner i mitt skyttevärn. Kutar runt i skogen och ser till att alla är på plats. Springer sedan och ska anmäla min grupp stridsberädda. Får stå och vänta jättelänge på de andra gruppcheferna iförd endast underställ. Efter många minuter kommer de, fullt påklädda. Och där står jag och fryser satan. Vi får ialla fall order på förflyttning. Med skrikande, galna befäl som gapar om att fienden snart skjuter oss får vi i panik packa ihop hela förläggningen och packa in den i en konteiner som låg ca 500-600meter från förläggingsplatsen. Slit och stress. Och ojj vad skäll vi fick för att det tog sån tid. Efter skräck-morgonen började vi iaf marscha där ifrån.

Den absolut jobbigaste och tuffaste utmaningen under hela min tid i lumpen är helt klart baskerprovet. Fem dygn utan mat och rent vatten. Det började med överlevnadsvecka där vi blev lämnade i skogen utan mat med minimal packning. Hade inte heller något rent vatten, så det blev att dricka vatten ur diken. Koka upp det och så slänga ner en klortablett. Förbannat äckligt! Vi gjorde typ ingenting de första dagarna. Hade någon liten övning då och då. Annars syndes inte befälen till. De syndes bara till när de hade godis eller mat i handen eller när de öppnade en stor Loka framför ögonen på oss hungriga slitna soldater. Så det var bara att samla kvistar och grenar för att hålla elden vid liv. Blev riktigt långtråkigt. Tristessen var riktigt stor. Utan mat och vatten och inget att göra blev dygnen otroligt långa. Sen bortåt onsdag rev vi förläggningen och började marschera bort. Sen fick vi sova själv under en gran. Ensamvargen kallade dom det. Blev en kall natt med kanske en timmes sömn sammanlagt. Sen marsch på morgonen. Tillbaka till kasern där alla trodde skiten var över. Men icke. Ut igen och då marschade vi ganska långt med massa stationer med olika övningar. Ännu en natt i bivack med lite sömn, och mindre blev det när vi blev beskjutna mitt i natten och fick börja gå i snabb takt mot Livgardet. Väl tillbaka till kasern var det dax för Livgardes loppet på 5km. Phu, efter en vecka utan mat och skitigt vatten var man ju inte direkt pepp på att springa 5 km. Men pannben! Bara att köra. Efter det var det dusch. O nu var det äntligen över! Eller? Nä, kapten ställer upp oss i korridoren, sen kommer fänrik ingående med packning på ryggen och stridsmålad. Han skriker "färdiga till strid!" Bara att grabba packningen skaka av sig känslan av att "nu ger jag upp" och bita ihop. På med färg i ansiktet och sen var det bara att följa fänriken. Sa att vi skulle ut i skogen igen för han ville se om vi lärt oss någonting under överlevnadsveckan. Han sa att det skulle bli yttligare 2 dygn i skogen. Men vi gick bara en kort bit sen vände vi upp igen mot kasern-området. Marscherade in och gjorde Hjälm av- basker på. Det kan varit den skönaste känslan. Jag klarade av det!

Jaa, många härliga, jobbiga, tråkiga, roliga minnen finns det. Måste säga att jag saknar Onda Andra pluton. Vi hade 11 roliga månader ihop=)

Jag, Maaherra, Jonsson, Plass, Asplund, Rasmussen, Aleksandrian, Lundgren och Attar (Andra grupp)


KSP-vecka mitt i vintern

Pistol-skytte

Stalltjänst


Högvakt


Bus med Zaar^^

En ganska bra samanfattning av 11 månader av mitt liv som jag spenderade i gröna kläder:D

//Livdragon 227 Laine